Hej och karibuni

Hej och karibuni

Bloggen är avslutad...

...men välkomnar ändå nya läsare. Mejla oss gärna eftersom vi inte ser ev nya kommentarer.

Hemma!

SundsvallPosted by Cecilia 2009-07-08 12:38


Från u-land till i-land. Från ständig uppkoppling till en vardag utan varken fast telefon eller Internet. Ganska behagligt, men förhoppningsvis har operatörernas långsamma kvarnar malt färdigt snart så att vi kan ha kontakt med världar långt borta igen. Bröllopsdagen – den sjuttonde – blev vår första dag på hemmaplan. Och KÄRLEK genomsyrade dagen. Kärlek över att se Ambros hemma i huset. Familj och vänners varma välkomnande. Kallt kranvatten. Doft av sommar och frisk luft. Klara färger. Gravad lax. Havsutsikt. Ring så spelar vi och Sommarprat. Björkar. Jordgubbar från eget land. Barnakramar och makedito. Smultronpromenad. Vänprat. Det var länge sen jag levde en dag så totalt i nuet och bara njöt.

Och så ett par dagar senare kom ett annat slags känslosvall. Jag blev ensam en stund i huset och slog på TV:n under tiden jag sorterade posten. Mitt i Så som i himmelen. Tårar av för mycket känslor i kroppen kom med Gabriellas sång.
Denna oerhörda lycka och känslan av fulländning. All gammal längtan och den uppdämda spänningen över domstolsprocessen. Lyckan över livet. Gudsnärvaron. Sorgliga avsked och lyckliga återföreningar. Tacksamhet över de kära som hjälpt oss att rätta till besvärligheter som våra hyresgäster orsakat. Trötthet efter resan och bortavaro. Alla omtumlande intryck. Pappasorgen. Kärleken till mannen och barnen. Lättnaden över att vara hemma.
Tårar behövs. Också några dagar efter vårt första längtansbarns födelse kom de. Då var den medicinska förklaringen hormoner. Men nog fanns det en hel del uppdämda känslor även då.

Det är magiskt att se Ambros gå omkring här i vår värld. Sin värld. Som om han hade varit här i flera år och inte bara några dagar. Han är nyfiken och glad. Gosar med katten. Trädgårdsjobbar med pappa. Leker i sitt rum. Busar med kusinerna. Blir lite osäker när han möter människor han inte känner, men nu flyr han inte in i sig själv utan leker bort oron genom att pussa eller zrbutta (som de sa i Cosby) en förälder. Det är stort. Att Ambros är så pass trygg att han hittar egna vägar ut ur det som känns otryggt.
Storasyster njuter av att vara med de kompisar hon har saknat så. Och av SOMMARLOV - efter åtta månader med sommarväder. Glädjen är påtagligt närvarande hela tiden även om den kantas av trötthet emellanåt.
”Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har.” Det gör jag. Lever. Känner. Njuter. Livet är både skratt och tårar. Och mycket däremellan. Jag tror det är när jag accepterar det som jag kan känna att jag lever. All den tid jag har. Med alla de känslor jag har. Vi har inte velat gömma undan något utan skildrat stora delar av registret på bloggen. Att så många har följt oss och skickat varma hälsningar betyder så oerhört mycket. Tack! Livet fortsätter med både glädje och sorg. Just nu med glädjen som dominerar. Efter varsitt sista inlägg har vi inget fortsatt bloggande planerat. Nu får funderingarna om livet ta sig uttryck i de personliga samtalen. Eller så småningom kanske i någon bok.
.



  • Comments(9)//kenya.ekhemmanet.se/#post267