Hej och karibuni

Hej och karibuni

Bloggen är avslutad...

...men välkomnar ändå nya läsare. Mejla oss gärna eftersom vi inte ser ev nya kommentarer.

Självömkan

AdoptionPosted by Cecilia 2009-06-05 06:45

När livet krånglar sviker sömnen. Både mig och dottern tyvärr. Det är enormt svårt att - som jag önskar - överösa barnen med trygghet och förtröstan när man saknar det själv. Trots att de svartaste tankarna inte yppas när barnen är vakna så känns de i luften. Naturligtvis. Förmodligen är jag en usel kristen eftersom också tilliten till Gud sviker när livet krånglar. Och det har krånglat för mycket under många år. Enormt mycket lycka och tacksamhet - men också sorger som har slitit hårt. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att också den här resan skulle slita så och ge orsak till att sömnen sviker.

Igår var jag under några timmar så glad över att två av vännernas tider märkligt nog INTE blivit strukna idag. Härligt för dem såklart och - tänkte jag först - positivt även för oss. När det var meningen att sömnen skulle komma, kom istället andra tankar. Vår advokat har fått med oss på listan för nästa fredag som något slags prioriterat ärende. Det går inte att glädja sig åt det eftersom hon i princip är säker på att vi kommer att strykas från listan. Det görs först dagen före. Raffinerad tortyrmetod kan jag hålla med vännen F om. Väcka ett ytterst litet hopp och sedan strax innan det är dags, dra undan mattan under fötterna på oss. Jag trodde naivt att advokatens skrivelse, med min fars död som huvudargumentet, skulle väcka nån slags medkänsla hos rätten. Men efter att ha hört vad chefsdomaren sagt om vårt ärende förstår jag att medkänsla inte existerar där, och efter att ha insett att inte alla svenskar utan just vårt ärende strukits tror jag nu det motsatta. Att vi kommer straffas för att vår advokat försökt hävda orimligheten i att vårt datum flyttats två månader framåt. Det verkar just nu ganska sannolikt. Och därmed också sannolikt att vårt ärende blir det som drar ut längst på tiden.

Många hoppas och ber för vår skull. Det är skönt att veta, för själv har jag inga böner. Om inte tårar räknas.
Självömkan räknas nog inte.

Hit längtar jag. Till paradiset i Lubban. Vår pojke har aldrig varit på de platser som är viktiga för oss - och inte heller där, men sa för några dagar sedan: "Aboss tycke om den där Jubban".

  • Comments(8)//kenya.ekhemmanet.se/#post239