Hej och karibuni

Hej och karibuni

Bloggen är avslutad...

...men välkomnar ändå nya läsare. Mejla oss gärna eftersom vi inte ser ev nya kommentarer.

Dela liv

SundsvallPosted by Cecilia 2009-04-25 14:50

Det är svårt ibland att vara alldeles här och nu. Jag undrar t ex just nu om vi kommer vara hemma när årets Sommarpratare börjar förgylla eftermiddagarna i P1.
Som sommarpratare bör man inte spela sin egen musik om man vill bli poppis. Som bloggare ska man säkert inte heller göra reklam för sina egna alster, men eftersom det är väldigt svårt att etablera sig som författare så passar jag på att använda det utrymme vi har berett för oss i cyberrymden.
Den första romanen heter Väntrum och kan beställas HÄR

Som författare - utgiven eller outgiven - får man också ta sig friheten att rida på alla sina käpphästar. En av mina är att vi ska våga dela hela livet med varandra. Också det som smärtar. Kanske inte med alla, men jag är övertygad om att sorger är lättare att bära om någon eller några får och vågar dela dem. Ett avsnitt ur Väntrum om just det:

Det var från någon av dörrarna ljudet hade kommit. Hon hoppades att hissen skulle komma snart. Då kunde hon nonchalera det. Eftersom hon ändå inte visste varifrån det kom. Den dröjde. Femman lyste röd på displayen och hon hann ilskna till. Tänkte att någon hade blockerat dörren igen. Då hördes det ännu en gång. Ett dämpat vrål. Som i ångest. Som hon själv kunde ha skrikit när det hade varit som värst. Då när hon istället fastnat i tystnad. Det verkade komma från lägenheten mittemot hissen. Nyman. Hon trodde sig ha sett dem ganska ofta. Hejat och kanske bytt något ord om vädret. När hon fortfarande visste hur man talade väder. Det var ett äldre par. Eller i allafall han äldre. Kort i växten. Lite krum. Vitt hår och skägg. Som en tomte. Och kvinnan minst tio år yngre, enligt vad utsidan berättade, med ständigt nyslingat hår och kläder i starka färger. Nu kom hissen och hon klev lättad in. Just som dörren stängdes hördes det igen. Ljudet fortsatte att ringa i öronen fastän hon satte upp volymen på radion och diskade gårdagskastrullerna under hårt rinnande vatten. Hon slamrade med dem för att slippa ekot som hördes igen och igen. Och tankarna som hamrade. Hon borde ha kollat. Hade kanske ansvaret för att någon for illa. Eller åtminstone för att det inte fick ett slut. Ansvar för att någon annan? På köksbänken stod burken med kvittenmarmelad. Hon tänkte på Maryam igen. Hur hon skulle ha gjort. Vågat bry sig om.
Jag måste.
Hon försökte fastna vid någon trovärdig orsak till att ringa på. För man kunde väl inte bara säga att jag undrar varför ni skrek. Hon greppade decilitermåttet som stod och droppade i diskstället. Vilja låna socker. Det var väl så man gjorde. Till en kaka. Hon som aldrig bakade sockerkakor. Hon hade bara raggsockor på fötterna när hon gick ut i trapphuset. Tog trapporna ner och såg att dörren hade fastnat på en mattkant på femte våningen. En dörrmatta på rymmen. Bea rättade till den så att dörren gick igen och fortsatte sedan ner. Hon stannade upp utanför dörren. Det verkade tyst, men så hördes ett utdraget kvidande och hon ringde på innan fingret hann ångra sig.
Tomtemannen öppnade. De rosiga kinderna var borta. Han var blek med djupa fåror under ögonen. Ännu äldre än hon mindes honom.
Sockret föll och hon räckte bara ut sin hand mot hans. Som för att hälsa men istället la hon den försiktigt ovanpå hans handlov.
– Hur är det med dig?
– Hon är borta. Hon har rest och kommer aldrig hem igen.
Han vände sig om och gick in i hallen. Hade lämnat dörren öppen så Bea följde efter. Stängde dörren bakom sig och ställde sig bredvid honom. Försökte hitta en fråga som inte var fel och innan hon fann den berättade han.

PS. Som förlagslös författare är det nog ännu svårare att bli av med korrekturfelen. Många finns det - och drömmen (?) är att nån förläggare skulle vilja sätta tänderna i hela texten. I detta stycke finns minst ett, men det och alla andra bjuder jag på.

  • Comments(3)//kenya.ekhemmanet.se/#post198